Lars Engqvist

Vad inspirerade dig att ta på dig rollen som ordförande i Saljesällskapet?

Det verkligt inspirerande är själva syftet med Saljesällskapet – att fördjupa intresset och förståelsen för Sven Edvin Salje och hans författarskap. Hans berättelser fördjupar kunskapen om vår egen historia, men bidrar också till förståelsen av de konflikter och utmaningar som präglar vår tid. Saljes författarskap har fått en ny aktualitet.

Under flera år var jag, som många andra, ett slags stödmedlem i sällskapet. Jag deltog inte aktivt i verksamheten, men betalade min medlemsavgift för att stödja föreningen och dess uppgift.

När jag för två år sedan tillfrågades om att ta plats i styrelsen kände jag mig hedrad – sällskapet har ett mycket gott renommé, inte minst tack vare det arbete som Gustav Fredrikssons lade ner som ordförande under många år.

Under det senaste verksamhetsåret har styrelsen saknat ordförande. Då blev det alldeles klart hur viktigt det är att någon i styrelsen tar på sig ordförandens uppgifter. Utan ordförande haltar styrelsen.

Så inför årets årsmöte bestämde jag mig för att ställa upp. Möjligen kan det vara besvärligt med det långa avståndet från Näshult i ljusa Småland till Jämshög i Blekinge. Men med den idérikedom, den sammanhållning och den goda stämning som råder j styrelsen är jag övertygad om det ska fungera.

Vilken av Saljes verk tycker du bäst representerar hans författarskap och varför?

Min bild av Salje präglas av mitt första möte med hans författarskap.

Jag började läsa honom under min gymnasietid. Det som lockade var hans berättelser om snapphanetiden, eller försvenskningstiden som han själv helst kallar den,

Den första boken jag läste var ”Man ur huse”. Där, och i de följande böckerna ”Kustridaren” och ”Natten och brödet”, berättar Salje om hur försöken från invånarna i Blekinge och Skåne att bevara sin nationella och kulturella identitet möttes med plundring, skoningslöst våld och etnisk rensning.

Salje gav en helt annan bild av tiden efter Roskildefreden än den som förmedlades i historielektionerna på Karlskrona Högre Allmänna Läroverk. Där präglades undervisningen fortfarande av det storsvenska perspektivet. Vi fick lära oss att försvenskningen var, om inte harmonisk, så i vart fall odramatisk – blekingeborna välkomnade svenskarna och den nya örlogsstaden Karlskrona.  

Med Saljes berättelser vidgades vår kunskap och vi började förstå de motsättningar som under lång tid präglade inte bara Blekinge utan hela södra Sverige.

Först i vuxen ålder bekantade jag mig med Saljes romaner om Kjell Loväng.

Böckerna om Motorpa by och familjen Loväng öppnade mina ögon för de sociala, ekonomiska och mellanmänskliga problem som följde med urbaniseringen och den hänsynslösa  avfolkningen av landsbygden.

Trilogin om försvenskningstiden och de fem böckerna om familjen Loväng tycker jag bäst representerar Saljes författarskap.

Hur ser du på framtiden för Saljesällskapet och vilka mål har du som ordförande?

Saljesällskapets medlemmar består i huvudsak av personer som bekantade sig med Salje för flera årtionden sedan. En viktig uppgift för sällskapet är därför att behålla deras intresse för Saljes författarskap samtidigt som vi försöker vinna nya, unga läsare.

Jag tror att unga läsare fångas av Saljes författarskap när de upptäcker att berättelserna fått en ny och brännande aktualitet genom miljöförstörelsen, klimatfrågan, den nya nationalismen, de etniska motsättningarna och de pågående krigen.

En viktig uppgift för styrelsen är att undersöka möjligheten av att ge ut en del av Saljes romaner som ljudböcker.

Vad tycker du är det viktigaste budskapet i Saljes litteratur?

Att med respekt för varje individs identitet och livsval ta ansvar för det gemensamma.